Vilken dag... Först höll vi på att ta livet av den stackars hovslagaren. Trixa hade nämligen inte alls tid att stå still med sina fötter och kastade (bokstavligt talat) iväg stackars Hovslagaren genom hela gången. Men hon fick äntligen på sig skor och tog själva skoningen med bankande och allt kanonbra. Sen provade hon att bita mig, JÄTTEHÅRT och blev helt förfärad när jag jagade henne genom hela stallet eftersom jag redan var arg som ett bi. Hon provade inte att bitas igen. Sen skulle vi till den här biten där matte ska upp i sadeln, Trixa hade aldrig aldrig gjort det innan (!?) och skuttade runt som en skållad älg. Ridturen bestod mest av en bockande, gnäggande och att backa runt på en åker. Men skam den som ger sig, de sista typ 2 kilometrarna gick det kanon. Man får vara glad för det lilla med dom där unghästarna, nu ska jag gå i förtidspension.